Om mitt skrivande

Vi brukar säga att vi alltid älskat att skriva, vi som filar och drömmer ihop våra bokmanus. Jag är inget undantag. Men det var först för fem år sedan som jag satte mig med en hel roman som bara måste ut ur mitt huvud och ner på papper. Det föll sig så att make och barn var bortresta en helg. Under lördagen fick jag för mig att skriva ner några stödord på den där romanen vars karaktärer inte kunde hålla tyst i huvudet. Jag ville få ner det så att jag kunde släppa det sedan och gå och diska. Jag tänkte att stödorden skulle vara bra om jag fick tid att skriva någon gång. Med fyra barn under nio år så gick det inte, det förstod ju vem som helst. Trettio timmar senare kom familjen hem och där satt jag med glansig blick vid datorn och hade glömt äta middag. Tangentbordet smattrade.

Jag kunde inte sluta. Så fort jag kom hem från jobbet så satt jag där. Det var en passion. Resultatet var rent skräp, det inser jag med lite erfarenhet. Men ändå. Allt skrivande därefter är kanske en strävan efter att få återuppleva den där passionen. Visst finns det passion i skrivandet fortfarande, men någon har sagt att inget är som den första fixen.

Texterna jag skriver kretsar alltid runt kärlek, oftast romantisk sådan, men inte alltid. Jag vill kalla dem för relationsromaner med bred tolkning. Några slänger åt spänningshållet, andra mot feelgood.

Läsare brukar tycka att jag har ett högt driv i mina texter. En lektör skrev en gång att mitt bildspråk fungerar som lyriska öar i en text som annars är mycket konkret. Det där tyckte jag om, för det är nog så jag vill se min text.

Annonser